Carpe diem
Fredag och äntligen är helgen här med avlastande sömn. Inga klockor som ska ställa för att hinna upp i tid. Sov lite oroligt inatt igen. Vaknar hela tiden och sen blir det svårt att somna om. Satt uppe igår lite längre eftersom jag och dennis började disskutera.. "Ekonomisk trygghet" "En säker framtid"
Men vart finns den där tryggheten och säkerheten, hur vet man när man nått den?? Det finns ju inget sådant stadie..
Ligger den i framtiden? Om 4 år kanske? 6 år??
Jag skulle inte tro det. Vår trygghet är den vi själva skapar inombords och den ligger här och nu, i det bortglömda nuet som alla så ivrigt vill stressa igenom för att nå framtiden och kunna leva säkert med alla tillgångar och saker som vi köpte för de där pengarna som vi kallar våran trygghet.. Livet är oförutsägbart, vi vet ingenting om morgondagen. Herregud, vi är inte ens lovade en ny dag, en ny gryning. Det finns ingen fortsättning.
När jag lägger mig ikväll så kan det vara min sista natt bredvid den jag älskar och är trygg hos. Sen då? Vad ska leva vidare med mig.. ska det stå på min gravsten att jag sköt upp så mkt, försakade så mkt av mitt liv för att nå upp till morgondagens förväntningar? Varför kan det inte få stå att mitt liv kantades av kärlek och sinnesfrid, ett harmoniskt sinne för det oförstådda och det som jag ej visste. Att jag levde mitt liv i ett behagligt lugn och att jag inte försakade mig själv i en process som så många går förlorade i.
Allting tas för givet när vi bara lever i en lånad verklighet. jag säger inte att alla de som jobbar hårt och vill försöja både sig själva och sina familjer är dömda.. jag vill bara få den enkla människan att förstå nuet. Med risk för att låta som en moralpredikare och präst.. Varje dag är en gåva, en gåva som vore högst oartigt att inte ta emot. Vi får den och vi lägger den åt sidan som en present vi fått av en avsides släkting, vi ser den inte mer och vi leker aldrig med den. Vi leker aldrig med tanken på alla de potential som ligger för våra fötter.
Jag skänker en tanke till alla dom som förlorat någon, alla dem som idag sörjer och önskar att den dagen skulle återvända så de fick säga farväl, hålla dem en sista gång eller kanske göra något ogjort. Dagen kommer aldrig komma tillbaka, tro mig jag vet.. Jag har så många nätter gråtit och bett till Gud från mitt fönster att min mamma kunde se mig och krama mig. Jag ville så gärna få säga farväl.. men det kommer jag inte att få göra.
Alla de som bråkar och gnabbar på varandra hela dagarna, vad tjänar det till? Imorgon kanske ni ändå inte kommer ses något mer. Tiden är inne för att gå, säga adjö till allt man vet. Hur ska man då fortsätta leva utan den personen när man vet.. att man inte tog till vara på nuet och allt som det har att erbjuda..
Carpe diem! För allt vad det nu kan vara värt....
Men vart finns den där tryggheten och säkerheten, hur vet man när man nått den?? Det finns ju inget sådant stadie..
Ligger den i framtiden? Om 4 år kanske? 6 år??
Jag skulle inte tro det. Vår trygghet är den vi själva skapar inombords och den ligger här och nu, i det bortglömda nuet som alla så ivrigt vill stressa igenom för att nå framtiden och kunna leva säkert med alla tillgångar och saker som vi köpte för de där pengarna som vi kallar våran trygghet.. Livet är oförutsägbart, vi vet ingenting om morgondagen. Herregud, vi är inte ens lovade en ny dag, en ny gryning. Det finns ingen fortsättning.
När jag lägger mig ikväll så kan det vara min sista natt bredvid den jag älskar och är trygg hos. Sen då? Vad ska leva vidare med mig.. ska det stå på min gravsten att jag sköt upp så mkt, försakade så mkt av mitt liv för att nå upp till morgondagens förväntningar? Varför kan det inte få stå att mitt liv kantades av kärlek och sinnesfrid, ett harmoniskt sinne för det oförstådda och det som jag ej visste. Att jag levde mitt liv i ett behagligt lugn och att jag inte försakade mig själv i en process som så många går förlorade i.
Allting tas för givet när vi bara lever i en lånad verklighet. jag säger inte att alla de som jobbar hårt och vill försöja både sig själva och sina familjer är dömda.. jag vill bara få den enkla människan att förstå nuet. Med risk för att låta som en moralpredikare och präst.. Varje dag är en gåva, en gåva som vore högst oartigt att inte ta emot. Vi får den och vi lägger den åt sidan som en present vi fått av en avsides släkting, vi ser den inte mer och vi leker aldrig med den. Vi leker aldrig med tanken på alla de potential som ligger för våra fötter.
Jag skänker en tanke till alla dom som förlorat någon, alla dem som idag sörjer och önskar att den dagen skulle återvända så de fick säga farväl, hålla dem en sista gång eller kanske göra något ogjort. Dagen kommer aldrig komma tillbaka, tro mig jag vet.. Jag har så många nätter gråtit och bett till Gud från mitt fönster att min mamma kunde se mig och krama mig. Jag ville så gärna få säga farväl.. men det kommer jag inte att få göra.
Alla de som bråkar och gnabbar på varandra hela dagarna, vad tjänar det till? Imorgon kanske ni ändå inte kommer ses något mer. Tiden är inne för att gå, säga adjö till allt man vet. Hur ska man då fortsätta leva utan den personen när man vet.. att man inte tog till vara på nuet och allt som det har att erbjuda..
Carpe diem! För allt vad det nu kan vara värt....
Kommentarer
Trackback
