When it all falls down
En ny dag börjar sakta ta form, det ljusnar utanför mitt fönster och mina ögon känns grusiga. Borde sova snart men sitter och tänker på lite saker. Tittat på ett hus idag, väldigt vackert läge och man kände den där lugna, varma känslan av att.. här, här vill jag bo. Men de ville helst sälja det då de skulle flytta ganska långt bort. Visst vill jag ha det men jag vill inte ha ett så stort lån hängandes över mig när jag är blott 20 år och Dennis bara 26. det känns inte rätt.. men vi får se. Dennis ska prata med banken imorgon och se vad de säger först och främst innan man behöver grubbla alltför mycket och ta ställning.
Sen är det ju den eviga påminelsen om att jag är jag.. min kropp. Känner igen den allt mindre för var dag som går. Jag har ständigt ont, i rygg, nacke, fötter som svullnar.. Jag undrar bara när detta ska få ett slut. När jag ska jag få leva igen?
Väntar fortfarande på en kallelse till doktorn men den lyser med sin frånvaro. Dock är jag medveten om att det kan ta 2 år.. Tanken känns inte så välkomnad, men det är ju som det är. Har dock börjat bli resistent mot voltaren.
Snart midsommar också, herregud vad tiden går fort. Snart går vi mot märkare tider igen. Dock saknar jag vintern lite redan nu. Snö som glittrar, kallt och snöyra. Sitta inne under en filt med tända ljus, dricka något varmt och mysa med sin älskade. =)
Men sommaren är den finaste tiden ändå. Man har så många fler möjligheter då..
Borde sluta skriva nu, gå och lägga mig. Men jag ska nog glo lite på nån film på datorn först. upp i tid imorrn och ringa sjukan...
God natt alla!
jag behöver dig
Det har varit mycket nu ett tag igen, men det är väl inget som man inte kan hantera. Så mycket som både dennis och jag har gått igenom så borde man vara härdad men ändå så blir man tagen på sängen varje gång det är något.
Ännu har jag inte fått någon tid till enskilt läkarbesök och det börjar bli jobbigt att vänta, vill veta och kunna förbereda mig lite. Vill att det ska bli av så snabbt som möjligt nu men ändå inte.
Jag tänker hela tiden, tänker på de där pappren som ligger i byrålådan från fonus. Ska jag fylla i dem? Ska jag vänta? Jag vill fylla i dem men jag kan inte.
Blir så ledsen iband, vill bara hitta ett hörn där ljuset inte når mig och gråta. Vill falla ihop i min mors armar men finner henne inte. Hon finns ju inte längre här vid min sida... 22/6 för 11 år sedan så förvann hon så snabbt.
Jag behöver min mamma.. *gråter*
Livet har kommit att bli komplicerat, så mycket grupperingar och så många frågor som hänger löst i luften utan att bli besvarade.
Men jag är glad över att ha funnit den del av mig som varit icke existerande så länge nu. Alla de mina, min släkt, min familj. Jag visste inte att så underbara människor kunde finnas. Ännu mindre kunde jag veta att de var mina. Jag kan känna att mamma lever kvar i alla dom som var hennes familj. Jag älskar er alla, minst lika mycket som jag älskade mamma.
Mamma var mitt allt, och det togs ifrån mig.
Men nu är ni här i mitt liv och jag vill aldrig förlora er igen. Lova mig det?!
Det har varit en varm vecka och otroligt fint sommarväder, men nu så börjar det mulna på utanför mitt fönster. Känns skänt iofs för då slipper jag lida för värmen. Min kropp klarar itne av det. Så nu sitter jag och njuter av svalkan som letar sig in genom mitt öppna fönster. Känns lite kvavt i luften ändå.
Dennis är på jobbet och jag sitter här.. som vanligt. Men idag tog jag bloggen och samlade lite tankar. behöver få ur mig orden som trängs och bränner.
