When it all falls down
En ny dag börjar sakta ta form, det ljusnar utanför mitt fönster och mina ögon känns grusiga. Borde sova snart men sitter och tänker på lite saker. Tittat på ett hus idag, väldigt vackert läge och man kände den där lugna, varma känslan av att.. här, här vill jag bo. Men de ville helst sälja det då de skulle flytta ganska långt bort. Visst vill jag ha det men jag vill inte ha ett så stort lån hängandes över mig när jag är blott 20 år och Dennis bara 26. det känns inte rätt.. men vi får se. Dennis ska prata med banken imorgon och se vad de säger först och främst innan man behöver grubbla alltför mycket och ta ställning.
Sen är det ju den eviga påminelsen om att jag är jag.. min kropp. Känner igen den allt mindre för var dag som går. Jag har ständigt ont, i rygg, nacke, fötter som svullnar.. Jag undrar bara när detta ska få ett slut. När jag ska jag få leva igen?
Väntar fortfarande på en kallelse till doktorn men den lyser med sin frånvaro. Dock är jag medveten om att det kan ta 2 år.. Tanken känns inte så välkomnad, men det är ju som det är. Har dock börjat bli resistent mot voltaren.
Snart midsommar också, herregud vad tiden går fort. Snart går vi mot märkare tider igen. Dock saknar jag vintern lite redan nu. Snö som glittrar, kallt och snöyra. Sitta inne under en filt med tända ljus, dricka något varmt och mysa med sin älskade. =)
Men sommaren är den finaste tiden ändå. Man har så många fler möjligheter då..
Borde sluta skriva nu, gå och lägga mig. Men jag ska nog glo lite på nån film på datorn först. upp i tid imorrn och ringa sjukan...
God natt alla!
