Passion of love
Make me beg for mercy when i do wrong.
Put your hand over my mouth so i cannot scream.
Make me see the reality, take me out of my dream.
Hold me tight and never let go.
If you tell me to bring the moon i’ll do so.
Your wish is my comand.
Love me the way that i understand.
You will always be the one.
Always feel the power when my mission is done.
See your little girl, your property from today.
Your property for ever, i hope you’ll stay.
I wanna feel you there beside me day and night.
Only you can make me feel right.
Emma Persson 10-01-21
Wanted, John blund
Fredag.. igen. Vilket kanske inte är helt konstigt iofs men tiden går så fort numera. Sitter som vanligt och inväntar trötthetens ljuva ankomst.. men inte ett spår. Börjar bli jobbigare och jobbigare.
Somnade vid 4, halv 5 imorse och vaknade sedan halv 6 igen. Klarvaken och varmt runtom mig. Kunde inte hjälpa det men då grät jag. Jag var så trött och ville bara sova, men jag kunde ha gått upp och varit hur pigg som helst. Men jag la mig ner och låg kvar där, somnade tillsist i nån timme.
Nu sitter man här igen och bävar inför natten.
Det tar psykiskt, man blir så frustrerad och helt utmattad så man sätter sig bara ner och gråter tillslut..
Men men.. det är ju perioder, sen ger det sig ett tag. Man kan väl helt enkelt hoppas på att man snart igen får sova lite mer om nätterna.
Imorrn kanske svärmor skulle titta förbi. Trevligt =) Nu när man inte har ett fordon så kan man ju heller inte hälsa på nån så det blir ju inte så ofta man ser henne. Finns ju telefon iofs, men det är ju aldrig samma sak.
Mariana, fredrik och lilla anton var här igår och lämnade en soffa som vi fick. Katterna är galna i den, den luktar för det första av andra katter och sen är den ju inte nått som har funnits här tidigare och det gör det ju bara roligare att kuta fram och tillbaka i korridoren och upp på soffan, ner för soffan, brottas lite i den och sen kuta iväg igen. Man blir knäpp på ljudet av dem för pippi (den minsta kissen i skaran) galloperar när hon springer och det låter ju så roligt.. =) Men ack så irriterande efter ett par vändor fram och tillbaka..
Klockan är snart 2 och jag vill bara lägga mig men jag är inte tillräckligt trött ännu för det, väntar en stund till och ser hur det artar sig. Älskling sitter och tittar på kampsport tror jag. Rätt bra program men jag tänkte jag skulle skriva lite i bloggen nu när jag ändå sitter här..
Men nu får det räcka för idag, ska gå och strypa ett par katter som driver mig till vansinne ;) Nejdå.. dom får bara ett varnade finger och ett ont öga. Dom små raringarna är som barn med en ny leksak.. de tröttnar snart ändå :P
Carpe diem
Men vart finns den där tryggheten och säkerheten, hur vet man när man nått den?? Det finns ju inget sådant stadie..
Ligger den i framtiden? Om 4 år kanske? 6 år??
Jag skulle inte tro det. Vår trygghet är den vi själva skapar inombords och den ligger här och nu, i det bortglömda nuet som alla så ivrigt vill stressa igenom för att nå framtiden och kunna leva säkert med alla tillgångar och saker som vi köpte för de där pengarna som vi kallar våran trygghet.. Livet är oförutsägbart, vi vet ingenting om morgondagen. Herregud, vi är inte ens lovade en ny dag, en ny gryning. Det finns ingen fortsättning.
När jag lägger mig ikväll så kan det vara min sista natt bredvid den jag älskar och är trygg hos. Sen då? Vad ska leva vidare med mig.. ska det stå på min gravsten att jag sköt upp så mkt, försakade så mkt av mitt liv för att nå upp till morgondagens förväntningar? Varför kan det inte få stå att mitt liv kantades av kärlek och sinnesfrid, ett harmoniskt sinne för det oförstådda och det som jag ej visste. Att jag levde mitt liv i ett behagligt lugn och att jag inte försakade mig själv i en process som så många går förlorade i.
Allting tas för givet när vi bara lever i en lånad verklighet. jag säger inte att alla de som jobbar hårt och vill försöja både sig själva och sina familjer är dömda.. jag vill bara få den enkla människan att förstå nuet. Med risk för att låta som en moralpredikare och präst.. Varje dag är en gåva, en gåva som vore högst oartigt att inte ta emot. Vi får den och vi lägger den åt sidan som en present vi fått av en avsides släkting, vi ser den inte mer och vi leker aldrig med den. Vi leker aldrig med tanken på alla de potential som ligger för våra fötter.
Jag skänker en tanke till alla dom som förlorat någon, alla dem som idag sörjer och önskar att den dagen skulle återvända så de fick säga farväl, hålla dem en sista gång eller kanske göra något ogjort. Dagen kommer aldrig komma tillbaka, tro mig jag vet.. Jag har så många nätter gråtit och bett till Gud från mitt fönster att min mamma kunde se mig och krama mig. Jag ville så gärna få säga farväl.. men det kommer jag inte att få göra.
Alla de som bråkar och gnabbar på varandra hela dagarna, vad tjänar det till? Imorgon kanske ni ändå inte kommer ses något mer. Tiden är inne för att gå, säga adjö till allt man vet. Hur ska man då fortsätta leva utan den personen när man vet.. att man inte tog till vara på nuet och allt som det har att erbjuda..
Carpe diem! För allt vad det nu kan vara värt....
Tids nog..
Känns som en evighet sedan jag skrev på bloggen, men det känns också som en evighet sedan jag tillät mig att fundera och analysera de tankar som snurrar i mitt huvud. Hela tiden så händer något nytt, raserar och krånglar till det. Kämpar för varje dag och försöker.
Vet inte riktigt varför jag ens nu tagit mig tid till skrivandets ädla konst men kanske så ser man ljuset. Jag tror iaf att man kan tillåta en liten strima av hopp.
Bilen är skrot, funderingar på en ny bil växer för var dag som man sitter som inspärrad i huset. Inte för att det är några fel på det iofs. Man kan väl nästan se det som en semester från alla måsten.
Men bil behöver vi och så som det verkar nu så får det bli en ny bil. Vad hur och när får bli en senare fråga när andra beslut har tagits.
Har tvättat idag och fortsatt mitt maraton på tre kronor serien.. kan inte hjälpa det, man blir fast i det och för varje avsnitt så kommer man ihåg mer och mer. Skulle även vilja se vita lögner igen, rederiet.. nostalgi trippar som man aldrig kan få nog av.
Paradise hotel, robinson? Dagens tv skulle jag nog inte ställa mig bakom, sålänge det inte handlar om simpson förstås.
Dagarna smälter ihop känns det som, det är inget som skiljer onsdagen från tisdagen och måndagen från lördagen.. Allt bara flyter ihop och dagarna passerar utan att man egentligen lägger någon större notis om den. Just nu spelar det väl ingen roll och kanske inte är så konstigt heller. Men ändå.
Jag ägnar mig åt drömmar, dagdrömmar. En alternativ verklighet, en tillflyktsort. Där, när jag sluter ögonen, så kan jag redigera, lägga till och ta bort.
Jag har en dröm, en stor dröm faktiskt. Jag tänker på det alltmer och kan inte rå för att jag så gärna vill. Jag och Dennis har pratat om det och jag har förklarat min syn och han sin.. " Tids nog" säger han.. tids nog ja, när är det?
Vet heller inte varför det är så viktigt, men antagligen så är det för att saker faktiskt är som de är.
Jag får fortsätta drömma och invänta det där.. tids nog stadiet.. Inte för att jag tvivlar på hans ord. Vi har ju pratat om det. Men jag ska inte stressa. Det är inte en sak att stressa fram. Men vad ska man göra när drömmen etsat sig fast i bröstet och man bara vill förflytta allt drömmande ut i verkligheten??
Tids nog.. Fånigt uttryck egentligen. Spontanitet är nog ett utdöende ord.. Men kanske, ska man akta sig även för spontanitetens söta frukter. De har ju visat sig förgiftade förr.
