Morgondagen.. är du för mig?
Våren är påväg nu, känns otroligt skönt måste jag säga. Satt på trappen på baksidan av huset idag med Dennis och det var så himla skönt. Det visade 18,2 i solen så inga fel där =) Mimmi åkte också ut när vi ändå var ute och hon blev så glad, en riktigt happy cat strosade runt och gjorde naturligtvis nr2 i min rabatt, jäkla katt =)
Tony kom på kaffe förut och spelade lite wii med Dennis. Jag gav mig inte in i det denna gången för jag fick sån magvärk och sen kom mensen som på posten.. Suck.. men det är inget jag ska klaga på egentligen, har sån oregelbunden mens och ärligt talat så trodde jag inte att jag kunde få mens längre. Men tydligen så kan jag det. Vilket är skönt.
Har heller inte fått nått svar från vårdcentralen ännu så på måndag så får jag väl ringa dit om jag inte får nått mail under dagen. Måste få detta ur världen snart så jag kan börja leva igen. För just nu.. så finns jag bara.
Dennis stöttar mig i allt, det vet jag, men det är så jobbigt. Min vikt har alltid varit ett problem och nu har den faktiskt gett mig fysiska problem. Min rygg klarar inte det jag alltid klarat, mina fötter svullnar och mina knän hänger inte med alltid. Det finns ingen annan återvändo och jag har tagit reda på allt som går att ta reda på om det här med operation och det tycker jag att man borde innan man ens börja fundera på metoden. Så mkt före, under och efter som ska göras. Det är ingen lätt utväg och absolut ingen universal metod. Men jag har bara 2 vägar att gå. Under kniven eller under jorden.
Väldigt få har fått allvarliga komplikationer eller faktiskt dött under ingreppet, men det betyder ju inte att det inte händer. Men jag tror att jag är redo. Jag har dock inte introducerat Dennis i själva ingreppet ännu och det är för att jag inte vill gå händelser i förväg. Dessutom så kommer det ta en tid innan själva operationen om jag skulle bli godkänd för den.
Jag vill göra den för mig.. men jag vill också göra den för honom, den jag älskar. Jag vill kunna få barn med honom, leva med honom resten av mitt liv. Ett liv som jag vill ska bli långt och kantat av kärlek, äventyr och ålderdom.
Just nu så går jag här, äter voltaren var dag och hoppas att jag ska få vakna imorgon. Jag har som sagt kontaktat vårdcentralen för konsultation och få en remiss skriven. Så vi får se...
Ångesten sprids i min kropp och jag gråter när ingen ser.
Gråter i min ensamhet och önskar mig en alternativ verklighet där ingen skadas av min existens.
Hans drömmar kan jag ej uppfylla i det fängelse jag sitter i, hans kärlek bränner mig.
Han får ej se, han får ej ta i mig. Jag känner mig obekväm.
Jag skadar, jag tynger..
kan inte känna mig trygg i dagen när morgondagen är så långt bort.
Säg mig.. kommer det ordna sig?
Tony kom på kaffe förut och spelade lite wii med Dennis. Jag gav mig inte in i det denna gången för jag fick sån magvärk och sen kom mensen som på posten.. Suck.. men det är inget jag ska klaga på egentligen, har sån oregelbunden mens och ärligt talat så trodde jag inte att jag kunde få mens längre. Men tydligen så kan jag det. Vilket är skönt.
Har heller inte fått nått svar från vårdcentralen ännu så på måndag så får jag väl ringa dit om jag inte får nått mail under dagen. Måste få detta ur världen snart så jag kan börja leva igen. För just nu.. så finns jag bara.
Dennis stöttar mig i allt, det vet jag, men det är så jobbigt. Min vikt har alltid varit ett problem och nu har den faktiskt gett mig fysiska problem. Min rygg klarar inte det jag alltid klarat, mina fötter svullnar och mina knän hänger inte med alltid. Det finns ingen annan återvändo och jag har tagit reda på allt som går att ta reda på om det här med operation och det tycker jag att man borde innan man ens börja fundera på metoden. Så mkt före, under och efter som ska göras. Det är ingen lätt utväg och absolut ingen universal metod. Men jag har bara 2 vägar att gå. Under kniven eller under jorden.
Väldigt få har fått allvarliga komplikationer eller faktiskt dött under ingreppet, men det betyder ju inte att det inte händer. Men jag tror att jag är redo. Jag har dock inte introducerat Dennis i själva ingreppet ännu och det är för att jag inte vill gå händelser i förväg. Dessutom så kommer det ta en tid innan själva operationen om jag skulle bli godkänd för den.
Jag vill göra den för mig.. men jag vill också göra den för honom, den jag älskar. Jag vill kunna få barn med honom, leva med honom resten av mitt liv. Ett liv som jag vill ska bli långt och kantat av kärlek, äventyr och ålderdom.
Just nu så går jag här, äter voltaren var dag och hoppas att jag ska få vakna imorgon. Jag har som sagt kontaktat vårdcentralen för konsultation och få en remiss skriven. Så vi får se...
Ångesten sprids i min kropp och jag gråter när ingen ser.
Gråter i min ensamhet och önskar mig en alternativ verklighet där ingen skadas av min existens.
Hans drömmar kan jag ej uppfylla i det fängelse jag sitter i, hans kärlek bränner mig.
Han får ej se, han får ej ta i mig. Jag känner mig obekväm.
Jag skadar, jag tynger..
kan inte känna mig trygg i dagen när morgondagen är så långt bort.
Säg mig.. kommer det ordna sig?
Kommentarer
Trackback
